Vi måste forstå Putins motiv

De Skulle alias iväg för att diskutera Sovjetunionens framtid. Exakt vad som skulle hände visste ingen. Men när mötet i Belavezja, nära den polska gränsen, var över fanns inte längre Sovjetunionen. Leonid Kravtjuk, Boris Jelstin och Stanislav Sjusjkevitj rappresenterade i tur och ordning Ukraina, Vitryssland och Ryssland och var de herrar som skrev under det historiska avtalet i dicembre 1990 som upplöste superm den sovjetis.

Lägg Kravtjuks namn på Minnet. Han var, när dokumentet undertecknades, kommunistpartiets ledare i Ukraina. Och några år under 1990-talet var han också president i Ukraina, innan hans politiska karriär dalade.

Simbolico io att en ukrainsk ledare bidrog till att montera isär Sovjetunionen är ingen obetydlig sak. Per medan Vitryssland troget fortsatte att hålla sign nära Ryssland svävade Ukraina, likt en bångstyrig tonåring, iväg till slut. Dopo la rivoluzione aranciata nel 2004, il presidente Vladimir Putin è stato invitato a partecipare, in un secondo momento. Förtöjningen fino a det gamla imperiet var bruten. Och allt hade börjat i Belavezja med Kravtjuk.

Det var i sitt årliga tal to nationen 2005 som Putin kallade Sovjetunionens kollaps for “1900-talets största geopolitiska katastrof”. Det är inte så att Putin begrät kommunismen eller planekonomin. Katastrofen handlade om det ryska imperiets sammanbrott. Den stora tragedin, om man lyssnar närmare på Putins tal, är att de slaviska brödrafolken som varit förenade i den sovjetiska unionen skiljdes åt. Centralt i det här förbundet var Ukraina, landet som utgjorde den historiska vagga ur vilken Ryssland en gång hade fötts.

Per den ryske presidenten är målet att återupprätta en del av det som förstördes under det för Ryssland förnedrande 1990-talet. Nato expanderade österut. Terra dopo terra gick med i Europeiska unionen. Allt detta uppfattade Ryssland som kränkningar av landets intressesfär, men varken ork eller politiskt självförtroende fanns för att sätta något emot utvecklingen. Både armé, flotta och flyg rostade bort alltmedan överskottslager såldes for att finansiera massiva budgetunderskott. Det var, även med ryska mått mätt, en mörk tid för Ryssland.

Fram tills 1989 sträckte sig det ryska närområdet fino a Berlino. I dag går gränsen faktiskt där Belavezjaavtalet tecknades. Och Moskvas budskap är att det får vara nog nu. Putin ser det som sin historiska roll att reparera det som gick sönder på 1990-talet och förhindra att resterna av det ryska imperiet går förlorade för evigt och uppgår i den västerländska intressesfä Om tio år kan det vara försent, resonerar Putin, så han agerar nu.

Per att motivera hotfullheten gentemot Ucraina esemplificativo per uomo da parte di ryskt håll med Kubakrisen 1962 da Sovjetunionen placerade kärnvapenmissiler på Kuba. Per gli USA var det fullkomligt oacceptabelt och världen stod på randen to kärnvapenkrig innan Sovjetunionen backade och flyttade tillbaka missilerna.

Mindre känt är att USA även drog tillbaka sina ballistiska missiles från Turkiet. Det handlade om ett ömsesidigt tillbakadragande. Det är också något liknande Ryssland solo nu fiskar dopo: att Nato och väst generellt backar och att någon form av jämvikt återupprättas i Europa.

Det finn par problem med den logiken. Det första är att Ukrainas suveränitet helt ignoreras. Landets befolkning är autonom på pappret och med en egen vilja och rätt att forma sitt öde. Gli uomini Putin sono stati coinvolti nel folkvalde ukrainske presidenten Zelensky, utan med Nato och Biden. Per Putin är Ukrainas autonomi en fasad.

Den andra logiska lucky är inte Putins utan Nato-sfärens. I väst har vi svårt att förstå att närvaron av trupp och vapensystem i Östeuropa uppfattas som tecken på hotfullhet gentemot Ryssland. Man ser inte sin ryska motparts behov som rationella och därför ignoreras de. Men även om de i vår mening inte är rationella – Natotrupp i Östeuropa är inte tänkt som en offensiv kraft – så måste vi ändå förstå att Putinregimen inte ser det på samma vis.

LÄS MER: Fagert tal om principer biter inte på Moskva och Pechino

LÄS MER: Att europeisera Ryssland är ett evighetsprojekt för EU

Den pågående konflikten handlelar inte från ryskt håll om nyttomaximering, i västerländsk materiell mening. Per Ryssland är det ekonomiskt självmord att ge sig in i Ukraina. Det finns inget av ekonomiskt värde där som kan väga upp kostnaden av en massiv militär mobilisering, eventuell ockupation och högst sannolika handelsembargon.

Av Rysslands tio största exportpartners är sju av dem medlemmar av Nato eller direkt allierade med USA. Samma gäller för de tio länder som Ryssland har störst import ifrån. De finansiella sanktioner som Bidenadministrationen förbereder kommer att svida om det blir krig.

Men allt detta är kostnader Putin kallt har räknat med att betala. Det här handlar nämligen inte om pengar. Putin ska återupprätta landets ställning och heder. Det må låta fullkomligt galet eller föråldrat ur tt västeuropeiskt perspektiv. Men vi måste ändå förstå denna logik om vi ska kunna hantera Ryssland.

Ryssland må vara en ekonomisk dvärg, landets bruttonationalprodukt är mindre än Italiens, men landets säkerhetspolitiska tyngd är oerhörd. Rysslands armé är välutrustad och stor. Kärnvapenarsenalen är mindre än under kalla kriget men ändå tillräcklig för att avsluta vår civiltà flera gånger om.

LÄS MER: NATO-medlemskap borde vara självklart for Sverige

LÄS MER: Kanske hade ett annat Ryssland varit möjligt – men bara kanske

Väst har varit tydligt med att man inte är villig att försvara Ukraina militärt. Så skedde inte när Krim eller Donbass ockuperades av Ryssland. Och inget västland har skickat trupper för att stödja Kiev i det som om några veckor kan vara det största kriget i Europa sedan Jugoslavien splittrades.

Detta innebär i praktiken att man redan idag, i någon mån, Accepterar att det är Ryssland som bestämmer öster om Polen och därmed Natos östgräns. Om man väljer att omvärdera den ordningen så gör man det med risk for att en betydligt större framtida konflikt. Vi ska självfallet inte lägga oss platta för Moskva, men vi måste inse att maktbalansperspektivet är på riktigt.